1 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David. (12:2) Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn.
2 (12:3) De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.
3 (12:4) HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord,
4 (12:5) dem som säga: "Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?"
5 (12:6) "Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp", säger HERREN; "jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter."
6 (12:7) HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.
7 (12:8) Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen.
8 (12:9) Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.
