1 Vid den tiden församlade filistéerna sina krigshärar för att strida mot Israel. Och Akis sade till David: "Du må veta att du med dina män nu måste draga ut med mig i härnad."
2 David svarade Akis: "Välan, då skall du ock få märka vad din tjänare kan uträtta." Akis sade till David "Välan, jag sätter dig alltså till väktare över mitt huvud för beständigt."
3 Samuel var nu död, och hela Israel hade hållit dödsklagan efter honom; och de hade begravit honom i hans stad, i Rama. Och Saul hade utdrivit andebesvärjare och spåmän ur landet.
4 Så församlade sig nu filistéerna och kommo och lägrade sig vid Sunem. Då församlade ock Saul hela Israel, och de lägrade sig vid Gilboa.
5 Men när Saul såg filistéernas läger, fruktade han och förskräcktes högeligen i sitt hjärta.
6 Och Saul frågade HERREN, men HERREN svarade honom icke, varken genom drömmar eller genom urim eller genom profeter.
7 Då sade Saul till sina tjänare: "Söken upp åt mig någon andebesvärjerska, så vill jag gå till henne och fråga henne." Hans tjänare svarade honom: "I En-Dor finnes en andebesvärjerska."
8 Då gjorde Saul sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och gick åstad med två män; och de kommo till kvinnan om natten. Och han sade: "Spå åt mig genom anden, och mana upp åt mig den jag säger dig."
9 Men kvinnan svarade honom: "Du vet ju själv vad Saul har gjort, huru han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför lägger du då ut en snara för mitt liv och vill döda mig?"
10 Då svor Saul henne en ed vid HERREN och sade: "Så sant HERREN lever, i denna sak skall intet tillräknas dig såsom missgärning."
11 Kvinnan frågade: "Vem skall jag då mana upp åt dig?" Han svarade: "Mana upp Samuel åt mig."
12 Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop. Och kvinnan sade till Saul: "Varför har du bedragit mig? Du är ju Saul."
13 Konungen sade till henne: "Frukta icke. Vad är det då du ser?" Kvinnan svarade Saul: "Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden."
14 Han frågade henne: "Huru ser han ut?" Hon svarade: "Det är en gammal man som kommer upp, höljd i en kåpa." Då förstod Saul att det var Samuel, och böjde sig ned med ansiktet mot jorden och bugade sig.
15 Och Samuel sade till Saul: "Varför har du stört min ro och manat mig upp?" Saul svarade: "Jag är i stor nöd: filistéerna hava begynt krig mot mig, och Gud har vikit ifrån mig och svarar mig icke mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat dig upp, på det att du må låta mig veta vad jag skall göra."
16 Men Samuel svarade: "Varför frågar du mig, då nu HERREN har vikit ifrån dig och blivit din fiende?
17 HERREN har efter sitt behag gjort vad han hade sagt genom mig: HERREN har ryckt riket ur din hand och givit det åt en annan, åt David.
18 Eftersom du icke hörde HERRENS röst och icke lät Amalek känna hans vredes glöd, därför har HERREN nu gjort dig detta.
19 HERREN skall giva både dig och Israel i filistéernas hand, och i morgon skall du med dina söner vara hos mig; ja, också Israels läger skall HERREN giva i filistéernas hand."
20 Då föll Saul strax raklång till jorden; så förfärad blev han över Samuels ord. Också voro hans krafter uttömda, ty på ett helt dygn hade han ingenting ätit.
21 Men kvinnan gick fram till Saul, och när hon såg huru högeligen förskräckt han var, sade hon till honom: "Se, din tjänarinna lyssnade till din begäran; Jag tog min själ i min hand och hörsammade den önskan du uttalade till mig.
22 Så lyssna nu också du till dina tjänarinnas ord och låt mig sätta fram litet mat för dig, och ät, så att du hämtar krafter, innan du går dina färde."
23 Men han vägrade och sade: "Jag vill icke äta." Då bådo honom hans tjänare jämte kvinnan så enträget, att han lyssnade till deras ord; han stod upp från jorden och satte sig på vilobädden.
24 Och kvinnan hade en gödd kalv i huset; den slaktade hon nu i hast. Därpå tog hon mjöl och knådade det och bakade därav osyrat bröd.
25 Sedan satte hon fram det för Saul: och hans tjänare, och de åto. Därefter stodo de upp och gingo samma natt sina färde.
