[Mellan det sjätte och sjunde sigillet kommer nu ett avbrott. Samma struktur med en parallellhandling finns även mellan den sjätte och sjunde basunen, se kapitel 10-11. Frågan som ställdes i förra kapitlet vem som kan bestå får nu sitt svar. Två grupper beskrivs, de 144 000 och en oräknelig skara. Den första gruppen är judar från de tolv stammarna, den andra hedningar från alla nationer. Den första gruppen är räknade, den andra en oräknelig skara. Den första gruppen blir märkta här med Guds sigill, den andra gruppen står i himlen inför Guds tron. Läser man Jesu tal om den sista tiden från Matteus parallellt med detta kapitel kan de 144 000 vara Guds speciella vittnen under vedermödan, se Matt 24:14.]

1 Efter detta såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn [de fyra väderstrecken] och hålla tillbaka jordens fyra vindar så att ingen vind skulle blåsa över jorden eller havet eller något träd. [Vind används ofta symboliskt för Guds dom, se Jer 18:17; 49:36-37; Dan 7:2.]

2 Jag såg en annan ängel som kom upp från öster (där solen går upp) med den levande Gudens sigill. Han ropade med stark röst till de fyra änglarna som hade fått makt att skada jorden och havet: 3 ”Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänares pannor!”

[Ännu en gång lånas en bild från Hesekiels vision där en man klädd i linne får uppdraget att gå igenom staden och rita ett tecken i pannan på alla de som gråter och suckar över synden de ser omkring sig, se Hes 9:4. Längre fram i Uppenbarelseboken tvingas Guds motståndare att ta emot ett märke på högra handen eller pannan, se Upp 13:16.]

4 Jag hörde antalet av dem som hade fått sigillet, 144 000 från Israels alla stammar:

5 av Juda stam 12 000 [Jesu släkt, se Upp 5:5; 1 Mos 29:35] som fått sigillet,

av Rubens stam 12 000 [1 Mos 29:32],

av Gads stam 12 000 [1 Mos 30:11],

6 av Ashers stam 12 000 [1 Mos 30:13],

av Naftalis stam 12 000 [1 Mos 30:8],

av Manasses stam 12 000 [Josefs ena son, se Jos 14:4; 1 Mos 41:51],

7 av Simeons stam 12 000 [1 Mos 29:33],

av Levis stam 12 000 [prästerna, som normalt inte räknades upp, se 1 Mos 29:34],

av Isaskars stam 12 000 [1 Mos 30:18],

8 av Sebulons stam 12 000 [1 Mos 30:20],

av Josefs stam 12 000 [1 Mos 30:24]

och av Benjamins stam 12 000 [den yngsta, se 1 Mos 35:18] som fått sigillet.

[De tolv stammarna härstammar från Jakobs tolv söner. Detta är den enda uppräkningen av stammarna i NT och är ovanlig på flera punkter. Detta är den enda gången Juda nämns först, kanske är det för att Jesus var av den stammen, se Upp 5:5; Matt 1:2; Luk 3:33. Jakobs äldste son Ruben kommer som nummer två och sist kommer den yngste Benjamin, dock kommer de andra inte i födelseordning.

Dans och Efraims stam saknas helt och är ersatta med stammarna Levi och Josef för att behålla antalet tolv. Levi tjänade i templet och hade inget landområde, bara några enstaka städer. Kanske nämns inte Dan och Efraim eftersom det var de stammarna som ledde israeliterna in i avgudadyrkan, se 5 Mos 29:18-21; 1 Kung 12:25. En annan förklaring kan finnas i Jakobs sista välsignelser över sina söner där han profeterar att Dan ska vara med och döma, se 1 Mos 49:16. I andra uppräkningar är det inte ovanligt att Josefs namn ersätts av hans två söner, Manasse och Efraim. Speciellt här är dock att bara Manasses namn finns med, se vers 6.

I GT nämns de tolv sönerna 28 gånger. Uppräkningen är ibland baserad på födelseordning, se 1 Mos 29-30; placering i förhållande till tabernaklet, se 4 Mos 2; tilldelat landområde, se Hes 48; de tolv portarna, se Hes 48:30-35.

Ett annat sätt att tolka denna uppräkning är att se den som en bild på en militärisk mönstring, se 4 Mos 1. I några kapitel tidigare hörde Johannes om lejonet av Juda som är en tydlig referens till en segerkung, men fick se ett slaktat lamm, se Upp 5:5-6. På motsvarande sätt kan poängen här vara att Johannes ”hör” om en militärisk mönstring, se vers 4, men sedan får se en enorm folkskara som ingen kunde räkna, av alla folk, stammar, länder och språk, se vers 9.

Det kan även finnas symbolik i de tal och namn som nämns:

Inom judisk skrifttolkning finns ett begrepp som kallas Remez som betyder antyda. ­Förutom den första bokstavliga betydelsen kan det finnas en djupare mening i namn och ords betydelse. På Bibelns tid beskrev barnens namn ofta omständigheterna kring deras födelse. Namnet Juda betyder ”tacka och prisa”. När Lea har fött sin fjärde son tackar hon Herren och döper honom till Juda, se 1 Mos 29:35. När Rakel under en svår förlossning föder en son kallar hon honom Ben-Oni, som betyder ”min smärtas son”. Hon dör men barnet överlever. Jakob ger då barnet det snarlika namnet Benjamin som betyder ”min högra hands son” – någon han ger makt och inflytande till, se 1 Mos 35:16-18. Tar man betydelserna av de tolv namnen här i vers 5-8 bildas följande meningar:

Prisa Herren, han har sett mitt lidande och strider för mig – lyckan vänder.

Jag är lycklig, har kämpat och vunnit och glömt min sorg.

Herren har hört min bön, kommit till mig och belönar mig.

Gud ska bo hos mig, ska ge på nytt, min högra hands son!

I sammanhanget passar det bra in på Guds beskydd över sitt folk och leder fram till tillbedjan av Jesus som sitter på Faderns högra sida som presenteras i nästa stycke, se vers 10.

Det är viktigt att betona att varken tal- eller ordsymbolik är någon exakt vetenskap. Det ska inte användas för att skapa nya läror, men kan ibland förstärka ett budskap som redan är tydligt i texten. Se även inledningen till Uppenbarelseboken för mer om talsymbolik.]

9 Efter detta fick jag se en enorm folkskara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i händerna [redo att fira segern]. 10 Med hög röst ropade de:

”Frälsningen tillhör vår Gud [det är tack vare honom som vi är frälsta],

och Lammet.”

11 Alla änglarna stod i en cirkel omkring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna, och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud 12 och sade:

”Amen (detta är sanningen, låt det ske):

tillhör vår Gud i evigheters evighet.

Amen.”

13 En av de [tjugofyra] äldste tilltalade sedan mig och frågade: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” 14 Jag svarade honom: ”Min Herre, du vet det.”

[Detta är andra och sista gången som en av de tjugofyra äldste talar direkt till Johannes. Den första gången var för att trösta honom då det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen, se Upp 5:5. Den äldste ger både en förklaring om varifrån de har kommit och vad som väntar dem.]

Då sade han till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. 15 Därför står de inför Guds tron, och tjänar honom dag och natt i hans tempel [den inre allra heligaste delen, där Guds närvaro bor], och han som sitter på tronen ska slå upp sitt tält över dem. 16 De ska inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta ska träffa dem [Jes 49:10] 17 för Lammet som står mitt för tronen ska vara deras herde [Ps 23; Joh 10]. Han ska leda dem till livets vattenkällor [levande vatten, Joh 4:14]. Gud ska torka varje tår från deras ögon.” [Jes 25:8]

[Det är viktigt att komma ihåg att Johannes inte alltid får se exakt hur den framtida härligheten ser ut. Här återger han svaret han ”hör”. Tidigare i vers 4 ”hörde” han vilka de tolv stammarna var. Johannes skriver mer av vad han sett i sina syner än vad Paulus gör, se 2 Kor 12:1-6. Trots det är det tydligt att han följer den Bibliska principen att ”vi lever här i tro, utan att se”, se 2 Kor 5:7. Johannes skriver även i ett av sina brev att det ännu inte är uppenbart vad vi som Guds barn ska bli, men vi vet med säkerhet att när han uppenbarar sig ska vi bli lika honom, för då ska vi se honom som han verkligen är, se 1 Joh 3:2.]