1  [Petrus har just skrivit att Guds dom börjar med Guds hus, se 1 Pet 4:17. Eftersom det kommer tider med förföljelse och prövningar är det viktigt att församlingens ledarskap står fast, se Joh 10:12-14.]

Därför uppmanar jag, som själv är en äldste (ledare) och ett ögonvittne till den Smordes (Kristi) lidande och som har del i den härlighet som kommer att bli uppenbarad, nu de äldste (ledarna i församlingen) bland er:

2 Föd (uppfostra, beskydda, led, var herdar för) Guds hjord som är hos er [som ni ansvarar för].

Inte av tvång (pliktskyldigt)

Inte motiverat av girighet [genom ett felaktigt fokus på de förmåner som tillhör tjänsten],

3 Inte som herrar över (arroganta diktatorer som trycker ner) de som anförtrotts er (som ni ansvarar över, er lott),

4 Då ska ni, när den högste Herden uppenbaras, krönas med en segerkrans (lagerkrans) av ära (värdighet) som aldrig vissnar.

[När Petrus blev upprättad av Jesus fick han liknande instruktioner av Jesus själv, se Joh 21:15-17.]

5 På samma sätt ska ni som är yngre [unga i ålder eller tron] underordna er (inta en frivillig position av samarbete med) de äldre. [De äldre syftar troligtvis utifrån sammanhanget här på församlingens ledare – de äldste. Petrus kommer säkert ihåg den sista måltiden, hur Jesus klädde sig i ödmjukhet när han bokstavligt band en tjänares handduk kring sig och tvättade lärjungarnas fötter, se Joh 13:4.]

Vidare gäller detta er alla [oavsett position]: Klä er i ödmjukhet mot varandra, för [som det står i Ords 3:34]:

”Gud själv står emot de arroganta (högmodiga, översittarna),

6 Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så att han i rätt tid kan upphöja er, 7 sedan ni kastat alla (vart och ett av) era bekymmer (problem, självcentrerad oro) på honom – för han har omsorg om (han bryr sig om det som rör) er. [Ps 55:23]

[Verben ”ödmjuka” och ”kastat” i vers 6 och 7 hör ihop. Vi ödmjukar oss inför Gud genom att kasta våra bekymmer på honom. Att själv försöka bära sin börda är snarare falsk ödmjukhet, vilket inför Gud är högmod. Det grekiska verbet ”epiripto” förekommer bara här, förutom i Luk 19:35 där man ”kastade” sina mantlar på åsnan som Jesus sedan satt på när han red in i Jerusalem, redo att offras. När vi kastat det som tynger oss på Jesus tar han det hela vägen till korsets fullbordade verk. ”Kasta” står båda gångerna i tempusformen aorist som uttrycker en punktuell handling, dvs. de står som enstaka och ögonblickliga. Har vi en gång kastat våra specifika bördor på Herren så behöver vi inte ta tillbaka dem och kasta dem på nytt! Gud kommer sedan enligt sin tidsplan leda oss vidare till den position han tänkt för oss i sitt rike, se även Jak 4:10.]

8 Var nyktra (balanserade, alerta i sinnet, ha självkontroll) och var uppmärksamma (redo, vaksamma), för er motståndare, djävulen, går ständigt omkring som ett rytande lejon och söker någon att sluka (förgöra). 9 Stå emot honom, fasta (orubbliga) i tron! Ni vet att era syskon (hela den kristna kroppen) runt om i hela världen utstår (tar sig segrande igenom) samma sorts lidanden. 10 Men all nåds Gud – som kallat er till sin eviga härlighet i den Smorde (Messias, Kristus), sedan ni en kort tid har lidit – han ska (kommer) själv:

återupprätta (rätta till, hela, fullkomna),

stödja (grundligt plantera, stötta och stabilisera),

styrka (”funktionsförstärka”) och

befästa (stadfästa, lägga en fast grund i) er.

[Fyra verb beskriver hur Gud ger styrka och fasthet i tron. Det grekiska ordet för att återupprätta används i Matt 4:21 för att laga trasiga nät. Ordet för att stödja är detsamma som i återgivningen av Jesu personliga uppmaning till Petrus- något som här också uppfylls, se Luk 22:31-32.]

11 Honom tillhör makten (auktoriteten) i evigheters evighet, amen (låt det ske så).

12 Jag [Petrus] har skrivit detta korta brev till er genom Silvanus, som jag vet är en trogen broder. Jag har skrivit för att uppmuntra (förmana, vädja till er) och bekräfta (vittna om) att detta [innehållet i detta brev som helhet] är Guds sanna nåd. Stå fasta i den [nåden].

[Silvanus är samma person som Lukas benämner Silas i Apostlagärningarna, se Apg 15:22; 16:25, 40; 17:4; 18:5. Här använder Petrus den latinska formen av hans namn, vilket Paulus också gör, se 2 Kor 1:19; 1 Tess 1:1; 2 Tess 1:1. Han var en erkänd ledare i församlingen i Jerusalem och en romersk medborgare, se Apg 15:22, 37. Han reste tillsammans med Paulus på hans andra missionsresa, se Apg 18:5. Han var en trogen medarbetare till både Petrus och Paulus.

Ordvalet ”genom Silvanus” brukar betyda att det var den personen som levererade brevet, se Apg 15:23; Rom 16:1-2. Det kan också antyda att Silas hjälpte Petrus att skriva brevet. Detta kan i så fall förklara brevets rika ordförråd och eleganta grekiska stil.

Petrus sammanfattar sitt brev med uppmaningen att stå fasta i nåden. Det finns en fin balans mellan att ta emot nåden genom Jesus, se Heb 1:3, och uppmaningen att också stå kvar i den nåden.]

13 Hon [er systerförsamling här] i Babylon [kan vara ett symboliskt namn för Rom], utvald tillsammans med er skickar hälsningar, och det gör också min son (lärjunge) Markus.

[Denna vers kan läsas rent bokstavligt eller tolkas:

Eftersom uttrycket ”utvald tillsammans med er” används, är det mest naturligt att ”hon” syftar på församlingen där Petrus skriver detta brev. Tidiga manuskript har ibland tillägget ”församlingen”, vilket pekar på att det var den första tolkningen. Då är det också troligt att Markus inte är Petrus fysiska son utan syftar på Markusevangeliets författare Johannes-Markus som har många detaljer från just Petrus upplevelser med Jesus. Petrus var också välbekant med Markus sedan församlingens första tid i Jerusalem, se Apg 12:12. Markus befinner sig ofta i Rom, se Kol 4:10, vilket också talar för att Babylon är ett kodnamn för Rom.

Den som förespråkar en mer bokstavlig tolkning pekar på att Petrus var gift, se Matt 8:14; 1 Kor 9:5, och det kan referera till hans fru. Petrus hade troligtvis egna barn och kanske en son som hette Markus. I brevets inledning nämns flera verkliga områden, se 1 Pet 1:1. Dock låg det dåtida Babylon i ruiner vid den här tiden, och inga andra källor tyder på att Petrus var där, vilket talar för en symbolisk tolkning.]

14 Hälsa varandra med en kärlekens kyss. [Ett uttryck för kärlek, förlåtelse och enhet, grekiska ”philema”. Kindkyssen var och är en vanlig hälsningsform i medelhavsområdet.]

Frid (trygghet, framgång) till er alla som lever i den Smorde (Messias, Kristus).